Maururu Polynesie Francaise!

Sista etappen på södra halvklotet präglades av flärd och en del lättja. Moorea, grannön till Tahiti radar upp några resorter längs stränderna, varav vi bodde på två av dessa. Sofitel, den första av dem, hade en fin strand med en härligt blågrön lagoon. Vattnet var klart med mängder av akvariefiskar. Varje ö ser ut att ha ett rev några hundra meter ut från stranden. Liknande ett halsband, där det djupare havet börjar utanför och där vågorna bryts. Innanför är djupet någon eller några meter och här finns koraller och sandbotten om vartannat. Inte alla stränder har en badvänlig väg i vattnet vilket även var gemensamt med Fiji's stränder.

Sofitels lagoon passade utmärkt att simträna i. Särskilt på eftermiddagen då det tog 4-5 gånger så lång tid att simma motströms jämfört medströms. 

Efter tre dagar bytte vi till Intercontinental, som ligger på norra sidan av ön, väster om de två bukterna Cooks bay och ...bay.

Vid ankomsten tyckte vi att det här såg ju ganska trist ut med enklare rum, kortare strand och äldre helt enkelt. Men det blev bra här också.

Efter första dagens bad och sol genomförde vi 'plonge'er' (dyken), vilka vi skrivit om tidigare. Fantastiskt!  

Nästa morgon startade med ett övergående regn. Vi hyrde en Ford Fiesta för att utforska ön. Det finns bara en väg och den går runt hela ön. Den är 62 km lång. Det finns också ett par korta vägsnuttar som går in och upp mot mitten av ön. Vi svängde in på den första avtagsvägen och nådde utsiktsplatsen efter några kilometer. Vägarna på ön kantas av vilda höns och tuppar. Mängder av färggranna tuppar och här uppe var det inget undantag.

Färden gick vidare förbi Sofitel, färjeläget och till den sista bensinstationen före avlämningen av bilen. Full tank beställdes och hela 4,8 liter trycktes in! 

Vidare längs den västra sidan av ön och nu började lunchmagen att knorra. Catherine som tagit över ratten efter senaste stoppet upptäckte snart en restaurang. Pineapple beach och detta var 'paradise' enligt innehavaren. En ganska jobbig herre som ett antal gånger ville ha beröm för maten. Ett fat med tre varianter av rå fisk, tonfiskcarpaccion som huvudnummer. Inget svårt nummer egentligen.

Ön var snart rundad och bilen returnerad.  Solen tittade fram så ned till stranden och faktiskt några hundra meters simning. En stund senare äntrades poolen och baren som låg i ena änden. Happy hour!

Middagarna som äts på någon av resortens restauranger (två att välja på men med samma kök) serverar ganska bra mat. Men dyrt! Helt klart resans högsta matkonto.

En ny morgon med sol över havet och moln i bergen bakom oss inleddes med en kayaktur ut till sandbanken där rockorna och hajar samlas. Efter lite sicksackande kom vi på plats. Där fanns andra kayaker och en stund senare båtar med turister som alla hoppade ner i vattnet. Även Krister tog på sig cyklop och snorkel. Idag var antalet hajar betydligt fler, uppemot tio stycken. Det kändes inte helt komfortabelt att ha dem simmande bara några meter från armar och ben.

Så upp i kayaken igen. 

Snart var det 30-40 personer i vattnet varav ett par guider matade rockorna med små fiskbitar. Även hajarna hade upptäckt detta vilket sker nästan dagligen, så därav närvaron av dem. Den här sorten verkade dock ofarlig för människoben och armar som tur är.

Denna vår andra resort var mer avslappnad än den förra med gladare personal och mer varierad publik. Även om vi var förvånade över hur få gäster som var där. Eller var de på andra ställen?

Måndag och avslutningsdag på söderhavet som visade upp sig på sin bästa sida med en blågrön lagoon, stilla som ett salsgolv. Vackert, varmt och skönt att bada och simma i. Vi stannade kvar ett par timmar efter utcheckning för att klämma det sista av solningen på södra halvklotet. Insmorda i olja med doft av vanilj som ska förstärka brännan.

Nu var tiden inne att lämna detta paradis för att ta en taxi till färjelägret och båten över tiil Papeete på huvudön Tahiti i Sällskapsöarna. Där fann vi efter lite letande bland, just på måndagar, stängda restauranger till slut ett ställe där vi åt en god middag innan vi tog oss vidare till Tahiti Airport Motel.

Väskorna packades om och när vi såg några kackelackor kuta omkring på golvet så drog vi snabbt igen dragkedjorna med hopp om att ingen lyckats smita ner någonstans. I morse gick vi ner för en trappa och över gatan till den lilla flygplatsen där vi så småningom klev ombord på Air TahitiNui till Los Angeles för vidare färd till the Big Apple!

Så är våra underbart fantastiska veckor på det södra havlklotet till ända och när vi ser solen nästa gång, förhoppningsvis på onsdag morgon NY-time, så går den medsols igen!

Maururu (Tack) Moorea och Polynesien!

Vi kommer tillbaka... 

Bland hajar och rockor

Fredag – dykdagen! Vi anmälde oss vid dykcentrat och betalade (såklart), fick våra lånevåtdräkter och gick ut till båten. I vår grupp under ledning av Francois var vi 5 stycken som hade ungefär samma erfarenhet – Open Water-certifierade men med få dyk gjorda. Ett amerikanskt par från New York, en fransk snubbe och Krister och jag.  På båten var det flera andra också. Bl.a. ett australiensikt par där tjejen hade en tatuering på sin fot där det stod ”Nu eller aldrig” – jag tilltalade henne på svenska men hon såg ut som ett frågetecken. Det visade dock sig att båda hennes syskon är gifta med svenskar och bor i Sverige.

 

Jaha, ut med båten över det spegelblanka vattnet i ca 10 minuter till ett dykställe som heter Tiki. Där var vattnet turkost och så klart att man kunde se botten trots att det var ca 20 m djupt! Lite info om stället och vad vi förhoppningsvis skulle få se där nere i djupet. Divemastern som pratade var jättetrevlig och påminde om Enzo i filmen ”Det stora blå” (tyckte jag i alla fall). På med all utrustning och plums baklänges över båtkanten i vattnet. Så när alla var i så skulle vi nedåt tillsammans med Francois som inte ens hade pratat ett ord med någon av oss i gruppen. Allt gick bra på vägen ned men sedan började jag flyta uppåt hur jag än gjorde i det ganska så strömma vattnet. Dessutom läckte min mask så näsan var i vatten i princip hela tiden och det gick inte att blåsa ut. Oerhört frustrerande och jag blev lite stressad av att jag sinkade gruppen. Francois fick komma upp och hämta ner mig lite lätt franskt irriterad. I vilket fall som helst så var det mycket haj och annan fisk i vattnet där. Det kändes spännande som tusan. Blacktip och whitetip reef sharks, ca 1-1.5 meter långa. Krister hann uppleva och se mer än vad jag gjorde för min luft minskade rätt snabbt så jag och den amerikanske mannen Frank som också hade problem med flytet fick gå upp tidigare till båten.

När alla var uppe styrde båten in i lagunen utanför vår resort där det vimlade av stingrockor i det grunda klara vattnet. Där pausade vi med lite frukt och kaffe och de som ville kunde hoppa i bland rockorna. Det gjorde vi fast det var lite läbbigt för det kom några hajar simmande också. Jag försökte prata med Francois om varför jag flutit upp hela tiden och han gav mig en vikt till fast han trodde inte att det behövdes. Ny mask fick jag också, det visade sig att fler hade haft problem med sina masker.

 

Så ut igen till nästa ställe, Taotaï. Där var det mycket mer vågor och det blåste lite. Plums i och nu sjönk jag ned när jag skulle. Det var nästan så jag inte kom upp från botten utan fick kämpa på lite för att hålla mig flytande, hellre så ändå. Jag tog rygg på Francois för jag tänkte att det var bra att visa att jag faktiskt kunde det här. Vi såg många fina och fula fiskar; En murän-ål som slingrade sig in under stenarna jagades föda, några hajar men inte alls lika många som tidigare dyk. 20 meter var vi nere på som djupast. Allt gick bra både för mig och för Krister fast vi båda hade problem med vatten i masken. 

Min luft sinade snabbt denna gång också så jag fick återigen bryta tidigare. Frank och jag hängde ytterligare en gång tillsammans 5 meter under ytan för säkerhetsstoppet några minuter innan vi kom upp till den väldigt vågiga vattenytan. Det var skönt att komma upp, ta av sig all utrustning och veta att det gått bra den här gången också! Två dyk till att föra in i dykloggen – Kul!

Efteråt festade vi på varsin pizza och öl i poolbaren och sedan vilade vi upp oss på varsin solbädd vid stranden. Det är rätt ansträngande att dyka, man blir supertrött och helt tjock i huvudet. Men det går ju över på några timmar så lagom till Happy hour i baren var vi fit for fight igen. 

Det var en fotograf med som filmade och fotograferade båda våra dyk och så klart köpte vi både filmen och bilderna av honom efteråt vilka vi ägnat kvällen åt att titta på och beundra. Vår egen GoPro-kamera var också med i vattnet och den använde vi en hel del.

Alla dykbilder utom den på rockan är tagna av Nicolas Amiel, Plongeur professionnel.

Lyxhotell på Mo'orea

Sofitel Hotel var en trevlig plats att bo på efter alla mer eller mindre sunkiga ställen vi bodde på när vi var på Fiji islands. Två nätter i det fantastiska huset på vattnet sedan fick vi byta ner oss lite till en Garden bungalow som var minst lika fin inuti men utan vattnet runt omkring. På dagarna slappade vi på stranden, snorklade lite och läste våra böcker.

Just nu läser Krister en bok av Elizabeth George och själv lyssnar jag på ljudbok – En sannolik historia av Karin Alvtegen. Det är skönt att lyssna på bok på stranden, man slipper ligga i konstiga ställningar för att boken inte ska skugga någon del av kroppen och inte heller får man ont i ryggen. Boken blir dessutom inte sandig eller våt av saltvatten.

 En dag hyrde vi varsin cykel för att se vad som händer utanför den lyxiga resorten. Det var intressant att se hur lokalbefolkningen bor, bra mycket bättre än det vi såg på Fiji i alla fall! Det hänförande vackra landskapet bredde ut sig med höga berg och mjuka sluttningar med ananas-odlingar och blommor i alla färger. Vi cyklade på den enda bilvägen som finns och går runt hela ön. Den är 62 km lång och vi tog oss 15 km på den norra sidan av ön och efter någon timmes badstopp på en fin public beach cyklade vi tillbaka samma väg. Då var vi väldigt sugna på lunch men alla restauranger vi sett på vägen hade stängt eftersom klockan var över 14 och då serveras inte lunch i franska delar av världen. Vi fann dock en skylt in till ”Moorea Beach Café” och störtade hungrigt in där i tron om att kunna ta en macka eller liknande, och klev rakt in i något som var väldigt sponsrat av Veuve Clicqout. Allt var orange-gult och det stod stora champagnekylare på varje bord. Whatever, tänkte vi och satte oss. Vi åt väldigt gott men skippade skumpan eftersom vi skulle cykla någon timme tillbaka på de rätt rassliga cyklarna vi fått hyra.

Vi reser från Tahiti den 27 maj och vill inte bo på samma ställe hela tiden utan har nu bytt till ett annat hotell på samma ö, fast på andra sidan kan man säga. När vi kom hit till Intercontinental Moorea blev vi först lite besvikna över hur det såg ut här – inte alls samma fina strand och turkosblått vatten som vid Sofitel och allt verkade några år äldre och därmed mer slitet. Rummet var ett ”vanligt” hotellrum och inte någon tjusig bungalow. Hu vad bortskämda vi blivit bara på några dagar tänkte vi och mindes de mögliga väggarna och sandiga använda lakanen på ett av Fiji-ställena.

Efter två nätter av fem här så trivs vi kanonbra, stranden är fin och poolen är very nice med en bar som man kan simma till och sitta i vattnet vid. Det är inte alls lika snobbigt franskt här heller utan mer polynesiskt – all personal är jättetrevlig och sängen superskön. Första kvällen var det riktigt bra grillbuffé på stranden med polynesisk dansshow. Det finns dessutom ett dykcenter här, TopDive Polynesia, som vi besökte första dagen och bokade in oss att dyka med som idag, fredag. Spännande skulle det bli för här finns det mycket haj i vattnen.

Torsdagen låg vi på stranden hela långa dagen med ett avbrott för snorkling som inte var mycket att ha i det grumliga vattnet. Krister såg dock en muräna som tittade fram ur en stenmur. Efter en sådan slapp dag är det lite konstigt att man somnar redan kl 21.30 och sover nästan hela natten tills klockan ringer kl 6.30. Det är jobbigt att vara i solen...

Solen går upp:

Och solen går ner:

Lite hiti och diti på Tahiti

Så var det måndag morgon den 19e maj. Redan kl 7 skulle vi vara på flygplatsen i Auckland, för resa till Tahiti. Igår tillbringade vi flera timmar av söndagen på Nadi's flygplats i Fiji och där var det full fart. Efter fem timmars flygresa och passerad datumlinje landade vi kl 16.30 söndagen den 18e maj i Papeete, Tahiti. Magiskt, att få ett helt dygn till. Mindre magiskt var det att komma ut på den varma asfalten utanför flygplatsen och upptäcka att det var söndag, fransk kultur och därmed allt stängt. Vi trodde ju i vanlig ordning att här skulle finnas turistinformation och hotellagenter väntande på oss. Vi hade ju inget bokat och visste inte heller var vi skulle ta vägen. 

Ned till hamnen, föreslog Catherine. Där finns hotell och info. Den kvinnliga taxichauffören hörde oss nämna att vi skulle till grannön Moorea. Väl nere i hamnen körde hon fram oss till färjans påstigningsramp. Kvickt ur med väskorna som lastades på bagagevagnen. Jag fick instruktioner att snabbt köpa biljetter. Dagens sista färja skulle avgå nu. Hux flux var vi ombord för färd till Moorea, utan boende och vetskap om vart vi ville ta vägen. Jag hade dock läst om ett hotell, Sofitel, som verkade ok.

Snart var det becksvart och 30 min senare var överfarten gjord. Ut på asfalten med våra väskor igen. Inga skyltar och ingen öppen turistinformation.

Vad gör vi nu? Finns det något internet? Tyvärr inte.

När vi står där, villrådiga, kommer en kille fram och frågar om vi vill ha skjuts i hans minibuss som han fraktar hotellgäster med. Javisst, men vart? Sofitel, det närmaste hotellet 3 km bort har säkert lediga rum.

Hux flux, satt vi på verandan till en bungalow hundra meter ut från stranden. 

Sofitel har ett antal bungalows byggda på pelare som sträcker sig ut från stranden. Mycket glada över att allt löst sig så enkelt! Snyggt och bekvämt inredda med ett glasfönster mitt på golvet. Nedan simmade ett antal fiskar i det upplysta vattnet. Av med kläderna och nedför den egna trappan och hopp i vattnet. Skönt med ett dopp. Det var ju några dagar sen sist.

Allt är så franskt här och därmed också lite halvsnorkigt. Middagen intogs på den snygga restaurangen vid hotellet där vi efter dryg väntan till slut fick beställa maten. Franskt och gott, men priset är därefter.

Tänk, en söndagkväll flyger vi försenade från Nadi, Fiji till Auckland,NZ där vi sover en natt och SAMMA söndagkväll landar vi på Tahiti, Franska Polynesien. Fantastiskt, eller hur?

Vinaka Fiji!

Sista dygnet på Mana island gick i regnets tecken. Det fullkomligt öste ner natten till lördag och i princip hela lördagen med små korta uppehåll. Då köpte vi oss lite internet-tid och bokade alla flygresor som återstår utom den sista lilla biten till Stockholm. 

Det fun-dive vi skulle gjort på lördagen blev inställt, det hade inte varit så "fun" att göra det så nästa gång vi kommer till Pete & Shirley på Ratu Kini Divecenter så har vi ett innestående dyk! 

Lördagen gick rätt långsamt, Krister tog en massage igen och jag en ansiktsbehandling. Det är ju nästan pinsamt billigt med 1 timmes behandling för bara 40 fijidollar (= ca 140 kr). Vi läste lite och satt och hängde. Just det där att sitta och inte göra någonting är inte vår grej riktigt... På kvällen efter middagen blåste det upp till rejäl storm och med regn som piskade in genom fönsterjalusierna sov vi inte alltför gott. Jag packade klart mina grejer om vi skulle behöva nödevakuera på natten.

Det blr väldigt hög luftfuktighet när det regnar i tropiskt klimat så det mesta vi packade ner i våra resväskor var rätt fuktigt. När vi kommer till hotellet i Auckland sent ikväll så måste allt upp på tork - annars lär det bli äckligt.

Pga. den starka blåsten även idag valde vi bort den öppna stålbåten som transportmedel till fastlandet. Så efter några farvälkramar till de vi lärt känna klev vi ombord på en riktig färja, det kändes bra att lägga extra dollar på det faktiskt! I Port Denarau deponerade vi våra väskor några timmar och åt god lunch och handlade lite i turistaffärerna som fanns där. 

När vi kom till Nadi flygplats visade det sig att planet är flyttat 3 timmar framåt så nu sitter vi här och hänger. Innan vi gick igenom departure customs så tog vi en sväng till ankomsthallen och tackade Loma på Sun Travel som hjälpt oss med alla bokningar när vi kom hit för 11 dagar sedan. Hon blev jätteglad och kramade om oss och vi lovade att rekommendera alla vi känner som ska till Fiji att ta hjälp av henne!  

Fiji är ett mycket trevligt land att vara i och de flesta fijianer är varma och oerhört hjälpsamma. De får en att känna sig viktig för dem. Ingen direkt brådska med någonting och allt går att lösa, fast det kan ta lite tid ibland.

Nu väntar en natt i Auckland sedan blir det Tahiti i Franska Polynesien i en dryg vecka. När vi flyger dit passerar vi datumlinjen så vi landar dagen före vi åker, det känns lite coolt! :) tidsskillnaden blir alltså den att vi ligger 12 timmar efter "hemma".

Vinaka - Tack Fiji!!! Vi kan båda tänka oss att komma tillbaka hit!

Nu är vi certifierade Open Water Divers!

Från Beachcomber island blev vi hämtade med Ratu Kini Cruiser-båten. Det låter bättre än vad det är.. En öppen stålbåt som tar ca 15 pers med packning, i och för sig med tak men ändå. Färden gick ut till Mana island och Ratu Kini Backpacker & Dive Resort där vi bokat 5 nätter inklusive 3 mål mat om dagen. 

Samtidigt med oss kom ett trevligt par i 30-årsåldern från Denver, Colorado som är ute och reser i flera år (!), en kanadensisk lufsig och oklar kille som stank svett, några rätt schyssta tyskar och en engelsman som bor i Brisbane. Det brukar vara så att man gärna hänger med de man anländer med samtidigt. Trevligt! De andra blev inkvarterade i sina dorms och vi fick en bure, ett eget litet hus med badrum precis vid stranden. Och som grädde på moset finns där också en AC! Det enda som inte är helt ok är lakanen i sängen som känns använda och jäkligt ofräscha med blodfläckar mm. Men allt ligger nära - strand, restaurangen, spa med bra massage... :)

När vi bokade den här resorten bokade vi samtidigt in oss på en 4-dagarskurs i dykning. Vi gick och hälsade på vår instruktör Pete, en kille i 40-årsåldern med blont halvlångt lockigt hår men flintis uppepå. Vi tror Krister skulle se ut så om han skulle låta håret växa. Inte dösnyggt! 

Vi fick våra teoriböcker och lite övningsfrågor samt drog upp ramarna för hur dykträningen skulle se ut tidsmässigt. Det kändes spännande och utmanande tyckte vi båda.  

Så kastade vi oss över böckerna och läste 3 kapitel - Krister tog en timmes massagepaus medan jag satt i vår hängmattestol utanför vårt hus och läste. Hur skönt och avkopplande som helst! 

Maten här här inte top-notch som vi nu är rätt vana vid. Vi ångrar att vi valde meal plan, helpension, för restaurangen har en del bra rätter på menyn. Ikväll ska vi nog byta upp oss till godare middag. :) På kvällarna till middagen spelar ett gäng gubbar fijiansk musik och sjunger jättebra!

På onsdagen fick vi göra diagnostiskt prov på de lästa kapitlen och ta på oss all utrustning för att göra Confined water dives (övningar på grunt till lite djupare vatten). Det var massa övningar med utrustningen som är bra att kunna om man råkar ut för olika situationer under vattnet och vid ytan. I två timmar höll vi på och efteråt var vi riktigt trötta.

Eftermiddagen spenderades på stranden och i det 28-gradiga vattnet. Stranden är inte så himla snygg när det är low tide vilket det är på dagarna här. Man får gå bland stenar och annat för att överhudtaget kunna doppa sig. Vi tog också en promenad över till andra sidan ön för att kolla stranden där. Dit hade vi sällskap av några vildhundar till min stora förtjusning (not). Där var det ännu sämre badläge så vi gick snabbt tillbaka "hem" i den tryckande värmen.

På kvällen efter middagen var det crab race där man köpte en sån liten krabba med skalhus som annars springer omkring på stränderna. De låg i en burk som vändes upp o ner i mitten av en på golvet målad cirkel och den som först passerade linjen vann. 5$ var insatsen och vår krabba var snabbast i nästan varje omgång och vann även finalen! Stor glädje som vi firade med en Sambuca-shot var. Vinsten var en sarong med Ratu Kini-loggan tryckt på. 

Torsdag morgon var det dags för våra två första riktiga dyk i öppet vatten också de med olika övningar. En båttur ut till Seven Sisters-revet, på med all utrustning och luta sig bakåt över relingen för att plumsa i vattnet. Hu... Jag hade lätt panik till en början när vi kommit i och skulle byta från regulatorn till snorkel och tillbaka. Var faktiskt beredd att kasta in handduken och strunta i allt men efter lite lugn och fin andning med huvudet under ytan kunde vi så sjunka nedåt som vi skulle. Panikkänslan var som bortblåst! Tack för det!

Vi hade båda lite problem med vår buoyancy (hur det nu översätts på svenska? Flytkraft kanske?) och åkte uppåt mot ytan lite till o från. Min dive-buddy Krister hade direkt svårt att vara kvar under vattnet så Pete fick hämta ner honom flera gånger.

Andra dyket på torsdagen vid West Wing reef gick mycket bättre för mig och halvbra för Krister som trots meck med viktbälte och annat började att åka uppåt efter halva dyktiden. Lite struligt blev det. Pete erbjöd oss att sluta kursen för nu var vi ändå certifierade för Scuba-divers, men vi ville ju göra klart som det var tänkt - att bli Open Water Divers med rätt att dyka på egen hand. 

På eftermiddagen läste vi klart boken och gjorde the final exam med 97% rätt, vi är så duktiga! Sedan var vi båda på relaxation massage i en timme, aahhh! Efter middagen somnade vi som stockar men vaknade båda lite till och från under natten mellan drömmarna om dykning och fiskar. 

Idag fredag 16 maj har vi gjort två riktigt bra dyk, det ena vid Sandbar och det andra vid Barrel head. Båda gångerna ända ned till 18 meters djup! Krister fick bra hjälp av divemaster Matthew att hitta balansen i vattnet och efter det gick allt fantastiskt fint. Vi simmade längs med vackra koraller och såg otaliga fiskar, däribland en whitetip reef shark som låg i en skreva och lurade. En haj! Hajar ni? Va va?! 

Hur häftigt och spännande som helst är det att dyka och nu är vi båda två PADI-certifierade Open Water Divers! Grattis till oss!!!

I morgon lördag blir det ett fun-dive och på söndag lämnar vi ö-livet här på Fiji för att på kvällen flyga från Nadi till Auckland, NZ. Därifrån troligtvis till Tahiti vilket vi ska boka nu tillsammans med resten av våra flygresor som ska ta oss hem till Stockholm igen.