Från moll till dur - himlen tur & retur

En krispigt frisk morgon när vi vaknade i vår canyon några km utanför Queenstown. Otroligt vackert och hade det inte varit för vår bokning, fly/cruise/kayak/fly till Milford Sound hade vi stannat kvar och vandrat i de vackra bergen. Halv tio skulle vi ringa och kolla flygläget. Och då var vi redan på väg, eftersom vi hade samling 45 min senare. Tyvärr fungerade inte telefonlinjen. Men vädret var ju strålande.

Så, när vi kom fram till flygplatsen möttes vi av beskedet; dimma i Milford och det blir till att avvakta. Det troliga var att det t o m inte var möjligt att paddla på hela dagen, utan vi skulle få nöja oss med en kort landning och därefter åter. Besvikelse och luften gick ur oss. Vi tackade nej till halvförslaget och tog oss in till stan igen.

Till gondolen som tog oss upp på höjden med vidunderlig utsikt övet stan, bergen och den vackra sjön. Faktiskt 360 m djup i snitt. Väl uppe på höjden beundrade vi paraglide-piloterna som flög med en mängd andra turister. Skulle vi också haka på detta?

I mitt huvud hade tanken på skydive börjat rulla, då en vackrare miljö att genomföra det helt enkelt inte finns. Vi beslöt oss för att ta oss ned till centrum och hitta ett lunchställe och därefter ta ett beslut om aktivitet. Väl nere radar sig butikerna upp med erbjudanden om rafting, jet-boat, skydive mm. Skulle vi? Eller SKULLE VI?!?

Jadå, såklart! 45 minuter senare fanns plats för oss för hopp från 15.000 feet. Nu var vi på!

(Här slutar Krister skriva och Catherine tar vid...)

Vi hade ju varit på väg att äta lunch med av skäl som ni nu säkert förstår så var vår hunger på mat som bortblåst. Efter en sväng hem till husbilen som stod och värmde sig i solen på en P-plats där vi bytte skor och lite annat fix så befann vi oss i Nzones butik och skrev på alla papper, betalade - för det kostar lite att hoppa ut från plan - och fick titta på en film om hur det går till att skydivea. Sedan in i en buss där chauffören Terry undrade om vi var nervösa och pekade lite lätt på spypåsar som hängde framför sätena. Sedan berättade han att Nzone sysslat med den här verksamheten i 23 år och inte haft en enda olycka. Både Krister och jag tänkte att "den första kanske blir idag?!" - men den tanken vädrades inte förrän efter allt var över.

Efter 20 minuters bilresa var vi framme vid en stor grön äng där det ömsom startade plan, ömsom damp ned folk i fallskärmar (dock på olika ställen). Det var en himla aktivitet och snart blev vi hämtade av en trevlig tjej vid namn Kussy. Vi blev utrustade med vindtäta overaller och selar som vi skulle spännas fast i våra respektive tandemhopparpiloter, för vi skulle ju hänga under/framför när hoppet genomfördes. Så fick vi också små vita flygarmössor/hjälmar som såg ut som bebismössor och glasögon, dessa skulle inte på förrän vi satt i planet och var på väg upp. Så kom våra piloter, Kristers hette Scott och var en äldre lite mer laid-back snubbe och min hette Adam och han kändes mer pedagogisk och noggrann (som tur var). Vi blev instruerade i hur man ska hålla kroppen under uthoppet och lite annat. Jag tror jag uppfattade allt som sas... Det kändes så spännande allting. Alla vi mötte på plats var oerhört professionella och säkerhetstänket kändes mycket bra. Lugna puckar alltså.
 
Jag hade beställt extra att bli filmad under mitt hopp så kameramannen filmade både Krister och mig innan och vi fick berätta hur det kändes och lite sånt. Sedan knallade vi iväg till vårt plan och in i det. Det var helt tomt och vi satt på golvet på en blå plastdyna. Jag placerade mig så att min hoppilot satt bakom och han började direkt knäppa fast mig i sin sele och hålla på att justera allt möjligt. Vi var flera som skulle hoppa tandemhopp samt några ensamhoppare, min kameraman t.ex. Så lyfte planet och det bar av uppåt och uppåt och uppåt i vida cirklar över fältet. Upp på 15.000 feet skulle vi, det är 4572 meter och lååångt ovan bergen runt Queenstown. Det tar ca 10 minuter att komma till rätt höjd och många tankar hann passera i min hjärna, var så säkra. Hur knäpp är man om man gör sånt här frivilligt och dessutom betalar för det? Kameramannen filmade lite inne i planet och helt plötsligt var vi på 15.000 ft och där öppnades dörren och först vinkade en tjej och skrattande försvann hon ut i luften.

Adam sa åt mig att kasa mot dörren och det gjorde jag med honom tätt bakom. Jag vinkade till Krister som skulle ut efter oss och undrade om vi skulle ses igen? Väl på kanten med benen vikta in under planet och huvudet lutat bakåt så trycktes jag framåt och ut ur planet. En bakåtvolt och den första känslan var hemskt hisnande, som när man åker Fritt fall på Grönan, men när vi väl stabiliserats i rätt läge så kändes det inte alls så. Mer som jag svävade - fast det gick nedåt mot marken där nere i 200 km i timmen. En fantastiskt underbar känsla att flyga på det viset! Kamerakillen flög framför vid flera tillfällen och filmade mig, jag skrattade mycket och rackarns vad torr jag blev i munnen. Jag fick vinka och hålla på lite framför kameran. Vi föll fritt i en minut och känslan var som sagt fantastisk! Med ett ryck bromsades farten när Adam löste ut fallskärmen, vi saktade ner till behagliga 10 km i timmen. Det var också coolt. Han berättade lite om vad vi såg denna fina helt molnfria dag - Ända bort till Milford Sound faktiskt, dit vi inte kunna åka, så nu har vi sett det också!

Vi snurrade och trixade lite i luften och jag spanade efter om jag kunde se Krister någonstans men såg inte en endaste av de 6-7 skärmarna som också borde vara på väg ner. Jag insåg att vår skärm var sist ner då jag tittade neråt på landningsplatsen där det låg flera ihopsjunkna skärmar. Marken närmade sig snabbt nu och jag blev instruerad att hålla upp benen och så landade vi mjukt och fint på rumpan i gräset. Där stod Krister och log och kameramannen filmade mig - Lycka!!!  WOW eller dubbel-WOW! Vilken upplevelse!!! Det var det häftigaste jag gjort någonsin (hittills).

Jag är faktiskt himla glad över att jag är så modig och vågar utmana mig själv med sådana här grejer, det tillför verkligen liv i livet! Det måste ju verka helt galet i andras synvinkel att frivilligt hoppa ut ur ett plan på nästan 5000 meters höjd över marken MEN jag skulle lätt göra om det vilken dag som helst, det är säkert!